Det finns i Colosseum i Rom. Under Shinkansen i Japan, i varje modern byggnad och under våra vägar.
Den globala förbrukningen av cement räknas i tiotusentals fulla badkar, varje minut. Tillsammans med finfördelat bergmaterial bildar cementen betong. Det är världens vanligaste material. Tillverkas i jordens alla hörn.
Ändå hotas Sverige av svår brist när en enda fabrik, Cementas anläggning i Slite, kan tvingas släcka sin produktion i höst.
Den paradoxen har två förklaringar.
För det första är cementförsörjningen mestadels en provinsiell historia. Självförsörjningen är stark. Så har det alltid varit.
För det andra råder extrem storskalighet och monokultur på cementmarknaden. Det är något nytt.
Vi tar cementmarknadens märkligt lokala förankring först. Bara delvis har den att göra med att korta transporter lönar sig. Mest är det så därför att förutsättningarna skiftar mellan platser.
För att cement ska bli betong blandas den med ballast, alltså någon typ av finfördelat bergmaterial. Man tar det man har. I Tyskland sand från flodbankerna. Krossat urberg i Sverige. De gamla romarnas hemliga ingrediens var aska och sten från Vesuvius.
Det blir inte riktigt samma sak. Betong har terroir och uppträder olika på olika platser.
Behoven skiftar också. En svensk betongbro måste klara tjäle och vägsalt, medan en konstruktion på Sicilien måste palla Tyrrenska havets fuktiga vindar. Nationella myndigheter ställer olika, och ofta detaljerade, krav på materialen.
Därför har varken globaliseringen eller EU:s inre marknad helt rått på cementmarknaden. Vilken annan materialbrist som helst hade kunnat lösas med import. Men nationell cementbrist hjälps inte riktigt lika enkelt.
Den andra faktorn bakom den hotande bristen är beroendet av en enda fabrik.
Jätteanläggningen i Slite står för lejonparten av svensk cementförsörjning. Cementa, som också har en mindre fabrik i Skövde, är dessutom ensam tillverkare i Sverige.
Så har det inte alltid varit. I slutet av 1800-talet fanns tre svenska cementbolag som konkurrerade med varandra. För hundra år sedan – när cementmarknaden fortfarande var liten och outvecklad – hade vi tio fabriker inom landet.
Sedan dess har marknaden exploderat medan produktionen koncentrerats, rationaliserats och stegvis blivit mer storskalig.
Och så har den – vilket nu visar sig när Slitefabriken står utan tillstånd – blivit oerhört sårbar.
Därför kan vi faktiskt få slut på världens vanligaste material.
(Källa: DN)